Mitt i natten, jag vaknar. Det är fortfarande mörkt, har ingen aning vad klockan är och det spelar nog egentligen ingen roll. Efter ett par sekunder känner jag din lukt. Öl. Vin. Du, under täcket. Nära mig, för nära. Lukt av grill och os. Kan inte somna om, kan inte. Jag verkligen försöker men det går inte. Ligger vaken och lyssnar på dina snarkningar i mörkret. Kan inte. Mår nästan illa. Känns som jag håller på att kvävas.
Försiktigt utan att väcka dig smyger jag upp, tar på mig mina kalsonger som du tog av tidigare under natten och rör mig försiktigt till båtens minimala pentry. Greppar efter kökskniven. En stadig förskärare. Väger tungt i min hand. Bladet glimmar förföriskt i det lilla ljus som trots allt finns. Jag håller den framför mig, måttar den mot dig på avstånd, mot din strupe. Det verkar så lätt, ett djupt snabbt snitt, ett hårt hugg, bryt av bladet i en sista kraftansträngning och det är över. Hostar blod, det rycker i musklerna en stund. En kamp du omöjligt kan vinna. Ditt liv är i mina händer nu, bokstavligen. Makten är nästan berusande och tanken på hur enkelt allt plötsligt verkar gör att jag känner mig lite bättre till mods.
Men jag gör det inte, kan inte. Det är inte jag. Dina snarkningar, de fortsätter. Du har ingen aning om detta, har inte märkt något.
Jag kan, men vill inte. Vill, men kan inte.
Jag vänder mig om och går sakta uppför den lilla trappan som leder från ruffen till sittbrunnen. Omärkligt som en smygande katt. Vill inte väcka dig. Lyckas. Tar filten som ligger där och virar den om mig, går försiktigt mot båtens för och kliver iland på den nakna klippan. Sommaren håller på ta slut, de mörka nätterna har återkommit. Endast en natthimmel fylld med oräkneliga stjärnor lyser upp min väg medan jag går de få stegen till klippans topp där jag kan blicka ut över den lilla öns andra sida. Och havet.
Jag sätter mig ner, det är kallt men jag tror inte att jag fryser. Sveper filten omkring mig och upptäcker att jag fortfarande håller i kniven i mitt grepp. Vrider den sakta, låter stjärnornas reflektion gnistra i det kalla bladet. Det är bara vi där. Jag kniven klipporna vågorna och havet. Tittar ut i mörkret och låter mig uppslukas av det som finns där ute, det jag inte kan se men känner att det ropar på mig. Så börjar gryningsljuset sakta komma. Först bara en strimma ljus i horisonten, sedan ger mörkret vika för himlen. För dagen. Livet. Döden.
Håller den kalla knivseggen mot min handled. Den kittlar, kallar på mig. Drar sakta, så sakta jag vågar utan att göra ett riktigt snitt. Rispar. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Lyfter kniven och sätter dess spets mot mitt bröst istället, måttar in den mellan revbenen. Känner hjärtat slå innanför, hårdare och hårdare. Upphetsad. Rädd. För mig själv. För kniven. Så börjar jag trycka. Det krävs inte mycket. Knivens spets punkterar mitt skinn och jag ser en droppe blod tränga fram. En till. Fler. Jag följer med min blick hur de röda dropparna rinner ner längs mitt bröst tills de torkar stelnar och stannar. Så enkelt. Gör nästan inte ont alls. Känner mig trött och kall. Nöjd? Mår illa. Vad jag har måste vara mer än det här. Annars. Ja, vad annars? Var är poängen? Dagg i ljungen och mossan bredvid mig på klippan. En lätt dimma kommer från havet.
I det bleka ljuset går jag tillbaka, klättrar ombord, lägger tillbaka filten och kniven. Kryper ner under täcket bredvid dig. Vill inte men det finns ingen annan plats för mig, finns inget annat. Känner din värme. Kylande värme.
'Vad du är kall. Fryser du inte?'
Jag rycker till när du plötsligt säger något. Sömndruckna ögon tittar på mig, kisar. Din andedräkt luktar fortfarande sprit.
'Jo. Lite.'
Helvete. Stort misstag. Jag inser det samma sekund jag uttalar de orden.
'Jag ska värma dig.'
Du försvinner ner under täcket och jag känner hur dina händer tar av mig mina kalsonger och du börjar göra saker. För mig? För dig. Med mig. Jag lägger mina armar över huvudet, under min nacke, och blundar. Stänger av. Förbannar min kropp som sviker mig och får dig att tro jag vill det här och tycker om det. Förbannar den del av mig själv som tycker det är skönt. Somnar med ryggen vänd mot dej när du till slut är färdig. Din arm över mig. Varm. Kall. Snarkningar. Drömmarna och sömnen är min livbåt som tar mig härifrån.
Vaknar nästa morgon till lukten av frukost. Stekt bacon. Omelett. Kaffe. Varm choklad. Ljummen ost. Limpa. Mellanmjölk. Solsken. Måsar och trutar. Segel på tork. Du sitter i sittbrunnen och tittar ner på mig.
'Godmorgon sömntuta. Sovit gott?'
'...mmm...'
Du skrattar och pekar mot min tallrik som står färdig och väntar på mig så jag pallrar mig upp ur sängen efter att ha sträckt på mig en liten stund.
Jag har smutsiga fötter och ett litet sår på mitt bröst. Mina kalsonger ligger slängda på golvet.
Känner mig lite bättre. Hatar mig själv.
(från min dagbok)
